Detta flygblad delades ut på RFO-medlemmens arbetsplats till arbetarna på golvet. Syftet med flygbladet var att skapa enighet i leden och kollektiv uppslutning kring en stridsfråga, i detta fall problematiken kring bemanningsföretagens existens och det hot denna typ av privata arbetsförmedlingar utgör mot arbetarklassen i Sverige.

                                               fackligopposition@gmail.com

VARFÖR HAR VI BEMANNINGSFÖRETAG PÅ VÅR TERMINAL?

Förra året genomgick vi på Arlandaterminalen en illa genomtänkt omorganisation. Resultatet av den nya organisationen har inneburit ett högt och stressigt arbetstempo, inte bara p g a en ökad arbetsbörda utan huvudsakligen beroende på en ineffektiv personalorganisation där vi arbetare är indelade i olika lag som tävlar mot varandra i fråga om produktionsresultat. Stämningen blir hätsk och otrevlig när enskilda arbetare stressas att jobba hårdare av sina respektive produktionsledare när dessa anser att gruppens effektivitet blir sämre. Istället för att grupperna hjälper varandra i produktionen som man gjorde innan omorganisationen, konkurrerar man nu mot varandra! 

Terminalledningen vägrar dock att tänka om, erkänna begångna fel och rätta till misstagen i organisationen. En ny personalorganisation kommer vi dock inte att få se inom den närmaste tiden då terminalledningen med största sannolikhet skulle anse att det kostar Arlandaterminalen allt för mycket pengar. Istället har terminalledningen beslutat att ”lappa ihop” organisationen och plocka in bemanningsföretaget Academic Work. Arbetshetsen och produktions­ineffektiviteten kvarstår då bemanningsföretaget inte löser det som är organisatoriskt fel i grunden.  

Men det är inte terminalledningens inkompetens som är upprörande, utan dess fräckhet att olovligen plocka in bemanningsföretaget! Inte nog med att terminal­ledningen har underkänt vår arbetsförmåga och kompetens, man har dessutom underlåtit att förhandla med de av arbetarna valda fackliga representanterna om att plocka in Academic Work! Därmed har terminalledningen begått brott mot de centrala och de lokala samverkansavtalen! 

Varför ska vi på golvet, vi arbetare som producerar allt av värde och som ser till att Företaget går med miljardvinster varje år, acceptera en terminalledning som inte respektera våra fackliga rättigheter och överenskomna arbetsplatsavtal? Det är dags att radikalisera SEKO och ST, att återigen göra fackföreningarna till kamporganisationer med syfte att kanalisera vår kollektiva vilja! Alla arbetares aktiva deltagande i de lokala fackliga organisationerna ger enighet och styrka! Kollektiv splittring och oenighet gynnar enbart arbetsgivaren och inte arbetarklassen! Mobilisera er fackligt mot terminalledningen och kräv att bemanningsföretaget skall bort! Endast därigenom kan vi få en ändring i personalorganisationen med bättre arbetsmiljö och ökad självkänsla som följd!

 

Arbetarkamrater! Återta fackföreningarna! Omvandla dem till att åter bli enhetliga och demokratiska kamporganisationer! Låt arbetarklassens fackföreningar kämpa mot bolagsväldet och LO-pampar! Återuppta kampen för arbetarklassens rättigheter!

 

- RÖD FACKLIG OPPOSITION -

- VÅR ARBETSPLATS ÄR ARBETARKLASSENS FÄSTNING! -

                                                 fackligopposition@gmail.com

RFO:s grundresolution

RESOLUTIONEN BLEV STARTSKOTTET FÖR BILDANDET AV RÖD FACKLIG OPPOSITION (RFO) I FEBRUARI MÅNAD ÅR 2013. I NOVEMBER 2013 GJORDES DIVERSE ÄNDRINGAR I FÖRHÅLLANDE TILL ORIGINALVERSIONEN,

RESOLUTION ANGÅENDE FACKFÖRENINGSFRÅGAN

OM FACKLIG KAMP

Fackföreningar är proletariatets mest grundläggande och första organisationer. De uppstår spontant bland klassens massor då kapitalägarna tenderar att betala mindre än det naturliga priset för varan; arbetskraft, dvs. mindre än vad som krävs för arbetskraftens reproduktion. Fackföreningarna uppstår helt enkelt som självförsvarsorganisationer mot kapitalismens omättliga rovlystnad. Fackföreningar är alltså i sig själva inga på något sätt revolutionära organisationer och fungerar på det hela taget enligt kapitalismens avtalslogik; vill inte kapitalisterna köpa arbetarklassens vara, dvs. arbetskraften, under de premisser vi arbetare bestämt så säljer vi inte vår vara. Utsugningen i sig ifrågasätts inte av den fackliga kampen, utan istället under vilka former utsugningen ska ske.

Historiskt så har fackföreningen dock varit en skola för arbetarklassen då de har tvingats konfrontera både enskilda kapitalister, kapitalistsammanslutningar, strejkbrytare och framförallt den borgerliga statsapparatens repressiva styrkor. Den har disciplinerat proletariatet under tider av stor nöd och fostrat dem i förståelsen av sig själva som en klass för sig. Den fackliga kampen tenderar dock alltid att bli trångsynt och föda en självgod ekonomistisk syn på klasskampen, där man glömmer proletariatets klassintressen för kortsiktiga vinningar för sin egen organisation. Den fackliga kampen har sedan de första fackföreningarnas bildande också tenderat att vara som starkast bland de övre skikten hos proletariatet, då de haft mest att förlora i de oftast defensiva striderna.

OM DAGENS FACKFÖRENINGSRÖRELSE

Sedan de första arbetarna av nöd bildade sina lokala fackföreningar och betalade runt en fjärdedel av sin usla lön i fackföreningsavgift så har mycket hänt. Kapitalisterna lyckades, sedan seklets början, köpa det övre skiktet av arbetarna inom arbetarklassen och med stöd av reformisterna i det socialdemokratiska partiet (SAP)  lyckas kapitalisterna knyta den fackliga apparaten till sin stat. Detta sker i språng under hela 1900-talet. Höjdpunkten kom 1976 i o m etablerandet av Medbestämmandelagen (MBL). Även om den fackliga kampen bara rör frågor om pris på varan arbetskraft så ser borgarklassen det som en fara att den uppmuntrar arbetarklassens organisering och att den känner sin egen styrka i de strider man tagit, vunnit eller förlorat. Därför vill de att regleringen ska ske utan några initiativ underifrån och med statliga instanser som utslagsgivande i konflikter på arbetsmarknaden. En korporativ stat och korporativa fackföreningar växer fram.

Drömmen att ta tillbaka LO-byråkratin från reformisternas inflytande blir en absurd dröm om man förstår dagens LO som just det utskott av den borgerliga statsapparaten som det utgör. Lika lite som vi kan ta över Statspolisen inifrån polisens egna led, lika lite kan vi ta över hela LO-apparaten. Att propagera för en demokratisering av LO fortsätter att fostra arbetarna i illusionen om möjligheten att ”rädda LO” och således kommer de längre från att inse nödvändigheten att kämpa själva. Detta utesluter inte kamp inom sin fackklubb, vilket både är möjligt och tvunget, och om möjlighet ges kan man även vinna klubben för revolutionär facklig kamp.

ORGANISERING

Vår grundläggande inställning som kommunister är att vi måste finnas där massorna är, således bör vi deltaga i den fackliga kampen. Om en arbetsplats har en överväldigande majoritet av anslutna till ett specifikt LO-fack, bör kamraterna tillhöra samma fack. På fackmötet har man chans att göra sin röst hörd och få förtroendet från sina arbetskamrater. Att inte frukta repressalier och att sätta arbetarkollektivets intressen före sina egna är grundprincipen för kommunistiskt fackföreningsarbete. Att företräda hela klassens intressen kan man bara göra genom att identifiera de krav som de arbetare har som står längst ned på skalan. Det är alltså inte nödvändigt att identifiera och driva majoritetens krav. Röd Facklig Opposition (RFO) måste framhäva egendomsfrågan som den grundläggande frågan och lyfta frågan om den sociala revolutionen i kampen mot reformisterna. I övrigt ska RFO-medlemmen sikta mot; att vara en god arbetskamrat som hellre gör mer än sin del än att lämpa över arbetet på andra, att inte låta personliga problem stå i vägen för arbetarnas enhet och att inte tala bakom ryggen på arbetskamraterna om det inte är grundat i en politisk nödvändighet.

Konkret så måste vi bilda cirklar så fort som möjligt på en arbetsplats. Finns det en enda intresserad arbetare bör denne organiseras och regelbundna studiemöten måste hållas.

När det är nödvändigt så bör vi uppmuntra och konkretisera egna fackklubbar som går utöver cirkelverksamhet, såsom Röd Facklig Opposition (RFO) historiskt gjorde under Komintern. På varje arbetsplats måste de lokala förhållandena beaktas och kampen måste i första hand föras där arbetarklassens finns.

POLITIK

Avslöja LO som en i grunden rutten organisation och ta avstånd från illusionerna om att demokratisera eller reformera LO. Ta kampen i de lokala facklubbarna, organisera motståndet i en fraktion på arbetsplatsen och försök vinna majoriteten av arbetarna för en revolutionär facklig linje. Lyckas man vinna majoriteten i klubben måste man förbereda för möjligheten att fortsätta kampen på högre regional nivå.

I det fackliga arbetet enas vi på klasskampens grund, vi är motståndare till en klasskamp på enhetens grund, liksom idén om enhet på ideologins grund.

RFO avstår inte att lyfta frågan om den sociala revolutionen men detta kan inte läggas fram på ett klumpigt eller repetitivt sätt. Vi måste försöka hitta vägar som gör att arbetare ”själva” kommer till slutsatsen att en distribution av samhällets rikedomar är avhängigt av vem som äger och kontrollerar produktionen. I avsaknad av ett revolutionärt parti som är drivande i arbetet med att bygga upp kämpande arbetarkollektiv framstår partipolitisk obundenhet som logisk. Men RFO förkastar tendensen till avståndstagande från varje diskussion kring parti-frågan. Den svenska historien visar att kämpande arbetarkollektiv över hela landet bara kan uppstå om ett revolutionärt parti driver på. RFO ser som sin uppgift att upplysa om detta.

FÖR KÄMPANDE ARBETARKOLLEKTIV!